Det finns olika sorters cynism. Till exempel: dels den där man givit upp allt hopp om mänsklig godhet och dels den där man manipulativt läser av samtidens strömningar och ser till att rida på dem. I min värld tycks liksom det första alternativet vara totalt avhängigt det andra, en evighetskula som fastnat i magasinet och ständigt klickar med den andra sortens cynism som fingret på avtryckaren. Själv tillbringar jag större delen av min vakna tid i den första menlösa cynismen, fast i en mantelrörelse, som ständigt utlöses av faktumet att andra fokuserar på att lyfta fram sig själva med hjälp av det som ligger i tiden. Sensitiva som en vindflöjel känner de av spänningar och trender.Här är exempel på sådant som är tidens anda just nu: pro-kvinnor, ”solidaritet” och att vilja rädda biblioteken.Detta är ämnen som tyder på att man är en intellektuell, sofistikerad medmänniska. Detta är ämnen som man bör skriva om, det är viktigt och det ger cred.Jan Gradvall brinner för biblioteken och det är ju BRA. Fredrik Virtanen är bekymrad över hur det ska gå för frihet, jämlikhet och solidaritet i dagens samhälle och det är ju BRA.Men är det uppriktigt? Säkert. Herregud. Säkert.Det är bara det att Gradvalls text från en vinkel blir till inte någonting annat än en imponerande föreställning i att forcera så mycket finkulturell namedropping på så liten yta som möjligt. Rätt skitnödigt kan tyckas och det skulle det allvarligt talat också vara – om det inte vore för faktumet att han ÄLSKAR bibliotek och dess innehåll: böcker så till den milda grad att allting som rör vid honom inspirerar honom till att beväpna sig själv med vingar = besöka ett bibliotek och "lyfta sig över vardagen". (O
