Stilbildande och banbrytande.
Sedan Ennio Morricone gjorde sitt första spaghettivästernsoundtrack har det snart gått ett halvsekel. I går landade legenden i Stockholm, och hann med ett kort samtal om sin filmmusik innan han tar emot Polar Music Prize idag.
Maestro Morricone, idag 81 år gammal och elegant klädd i Armani-kostym, pratar med intensiv fokus, och med en omedelbart respektingivande ton om sin karriär.
Efter att ha varit framgångsrik arrangör och musikskapare tog karriären 1964 ny vändning när han inledde det i synnerhet fruktbara samarbetet med regissören Sergio Leone, vars samtliga filmer han skulle komma att tonsätta. När han i dag återhör ledmotivet till A Fistful of Dollars drar han lite på mungiporna.
– Det är lustigt. När jag och Leone många år senare såg om filmen kunde jag bara konstatera att det var det värsta jag gjort, kompositionsmässigt sett. Dessutom konstaterade Leone att det var det sämsta han hade regisserat. Men på grund av sin egenhet uppfattade så att säga publiken den korrekt. Men jag skäms absolut inte för det, vi får se det som år noll helt enkelt!
Morricones blandning av symfoniorkester, mungigor, kyrkklockor och Fendergitarrer blev hans kännetecken:
– Till sitt förfogande har en kompositör en orkester som inte existerar, berättar han, och förklarar hur handplockadet av gitarrister, kör och visslaren Alessandro Alessandroni skapade förutsättningarna för soundtrackinspelningarna.
– Jag letade bland de bästa musiker som fanns att tillgå. Men att exempelvis flyga en jazztrumpetare från USA var inte att tänka på av ekonomiska skäl, utan alla trumpetare du hör i spaghettivästernfilmerna kom från Rom. Och oftast fick dom inte ens resan betald, skrattar Morricone.
Morricone är ständigt aktuell och produktiv, senast ville Quentin Tarantino att Morricone skulle göra soundtracket till hans Inglourious Basterds.
– För andra gången var jag tvungen att tacka nej till Tarantino, men tjurskallig som han var tog han i stället musik från mina
