Patrick Wolfs sju spår på Brumalia EP andas framtidstro.
Franska trions Nu är det jul igen igen låter som om Jan Johansson återvänt i tomtedräkt.
I bakgrunden på Cans Tago mago pågår träslöjd.
PATRICK WOLF
Brumalia EP
(Mercury Records)
4/5
Pop, folkmusik, indie och electronica kan låta som en hysterisk blandning men det är delvis det som ger denna EP dess briljans. Det är djärvt men inte spretigt, balansgången bygger på en perfektion av att förvåna men inte förvirra lyssnaren. De låtar som börjar lite enformigt trevande bryter i sinom tid ut i en frigörande tonexplosion. Den 28-årige britten låter Brumalia (romersk högtid relaterat till vintersolståndet) fånga upp vinterns dysterhet, samt bli en naturlig följd av sommarens fullängdare Lupercalia. På en musikalisk resa mellan stråkar, blåsinstrument, piano och elektroniska inslag sjunger Wolf om att lämna ungdomen bakom sig i Pelicans. Vackra Trust handlar om att bygga tillit och våga låta kärleken ta plats. Det andas framtidstro i EPns sju spår och kanske är det därför som plattan sprider så mycket värme och uppsluppenhet. Wolfs dovt mullrande röst smälter samman med välkomponerande toner i en enda stor musikalisk dröm. Together, Nemoralia, Pelicans är exempel på de låtar som flirtar mer med de elektroniska inslagen. Oavsett vinkling så har samtliga låtar intressanta skiftningar och det är lätt att slukas mer och mer för varje gång repeatknappen trycks ner. Vargkärleken har aldrig varit större. LOUICE PETERSSON?
‹ Lyssna på: Bitten
UN
