När Anton Corbijn är på plats på Fotografiska i Stockholm för att presentera sin nya utställning berättar han själv att hans nya projektet växte fram utan någon särskild riktning.
-Först bara plåtade jag och sen insåg jag att det var det här som var projektet. Det påminner om hans egen tidiga resa mot att bli fullfjädrad fotograf. Corbijns fotografiska gärningar, som alltid bottnat i hans intresse för musikens och konstens skapare har pågått sedan slutet av sjuttiotalet när han drog till England, lockad av Joy Division och andra band, och började sälja bilder till musiktidningar. Snabbt skapade han rykte om sig som en av de främsta bandporträttörerna, han har förevigat David Bowie, U2, Depeche Mode, Patti Smith, Bruce Springsteen, Nirvana och mängder av andra band genom åren. Inwards and Onwards är en serie porträtt tagna under de senaste tio åren, alltså under den tid fotografin i stor utsträckning har digitaliserats. Rent tekniskt är Corbijn enkel och direkt. Han använder befintligt ljus och analoga mellanformatskameror där han får djupet och dynamiken i bilden, men han har också använt sig av modernare teknik. – För första gången har jag inte gjort analoga kopior och det funkade bättre än väntat, berättar han.Corbinjs modeller är placerade mitt i bilden, en stillsam komposition som förstärker den kontemplativa känslan. För det är den som slår an mest i Inwards and Onwards. Personerna, uteslutande kända ansikten, är fångade i ett tillstånd av melankoli och ensamhet, det hjälper inte att de ibland tittar rakt ut mot betraktaren, de är än
