Rödvinsbarden Leonard Cohen – det manliga och tungsinta alteranativet till Bob Dylan – har blivit 77 år. Nu skildras den kanadensiske poeten/sångarens liv i en nyutkommen biografi. Den är intressant – men taffligt skriven.
FÖR NÅGRA ÅR sedan återfann man 290 rostiga filmrullar med originalversionen av Bird on a Wire, Tony Parkers dokumentär om Leonard Cohens Europaturné 1972. I somras visades den för första gången i svensk tv.
Filmen visar Cohen på den konstnärliga toppen av sin karriär. Han hade släppt tre album: Songs of Leonard Cohen (1967), Songs from a room (1969) och Songs of love and hate (1971). Därefter skulle det följa en kvalitativ och kommersiell svacka som varade ända fram till 1988 och hans nionde album, I’m your man.
I Anthony Reynolds biografi får vi nu förklaringen till varför dokumentären stuvades undan – Cohen var inte nöjd med hur han framställdes och krävde att själv få klippa om den. Arbetet drog ut så länge på tiden att alla inblandade tappade lusten.
MEN PARKERS originalversion är en alldeles utmärkta rockumentär, där vi kommer en seriös och känslig artist nära inpå livet. Leonard Cohen brottas med sina egna krav på äkthet i sångernas framförande. Vid några konserter strular tekniken och i Köpenhamn går han ut och betalar ur egen ficka tillbaka biljettpengar till konsertbesökare. Cohen är ödmjuk, ger sig tid för fansen som han snarare bemöter som nyvunna vänner än beundrare.
Cohen inpå livet kommer vi däremot inte Anthony Reynolds biografi. Den walesiske musikskribenten har själv inte intervjuat Leonard Cohen utan bygger sin bok på andras biografier och tidningsartiklar samt intervjuer med personer som i olika samm
