Då och då händer det att en skönlitterär bok släpps under en pågående samhällsdebatt och att om boken passar väl in i debatten så kan boken bli betraktad som en litterär kommentar i stället för en egen litterär händelse. Det faller på sin egen orimlighet att Sara Beischers romandebut Jag ska egentligen inte jobba här enbart skulle reduceras till ett inlägg i samhällsdebatten om äldrevården, för en bok tar lång tid att skriva. För även om den här debuten mycket avsiktligt pekar på äldrevården, i det här fallet en palliativ vård, som påminner om broileruppfödning, fast tvärtom, läser jag Beischers roman lika mycket för vad den är: en klassisk utvecklingsroman. Den unga kvinnan Moa lämnar småstaden för Stockholm. Moa, 19 år, ska bli skådespelare, men på vägen dit behöver hon pengar. Hon tar jobbet som timanställd på äldreboendet Liljebacken på stående fot. Det var alls inga problem att få jobbet, och Moa blir snabbt inkastad i en realitet som står i bjärt kontrast till de stora teaterdrömmarna. Handlingen börjar i miljön på Liljebacken, mötet med den slimmade personalen, Leena med två e, Eva den omsorgsfulla, den goda vårdfén som Moa till en början föraktar, och en handfull till, som sliter varg mellan avdelningarna och de boende, som för tydlighetens skull har benämningar som A4 och C4 i stället för riktiga namn.Beischer varvar sin berättelse med Moas riktiga liv. Det liv som ska föra henne till de stora scenerna. Moa pendlar mellan hybris och självförakt. Hon måste intala sig dagligen att
