Sorgen när de vi älskat är borta tar aldrig slut. Konsten är att lära sig att leva med den. Joan Didion gör det genom att berätta om den.
Ett år av magiskt tänkande handlar om sorgen efter makens plötsliga död. Några år senare dog dottern. Om det skriver författaren i Blå skymning. Det tragiska med livet är att få saker gör det lika intensivt som närheten till döden.
Ingenting Joan Didion tidigare har skrivit kommer lika nära som sorgeböckerna. Först mannen och sedan dottern. Att det har varit svårt märks i inledningen. Didion sörjer genom att minnas. Hon återskapar genom att lyfta fram detaljer och nyckelrepliker. Först berättar hon om dotterns bröllop. Sedan ger den ena minnesbilden den andra. Snart handlar det om författarens körkort. Man förstår att det har varit viktigt när det från Kalifornien byttes mot ett från New York, men man förstår inte varför hon berättar det. Kanske för att hon inte kan låta bli. Det finns många passager som väger så lätt att de med fördel hade kunnat strykas, om det inte hade varit för att de är skrivna av Joan Didion. Få författare kan kombinera lätthet, djup och innerlighet med samma fullkomligt självklara röst. Det är väl därför vi är så många som är så betagna av hennes böcker att vi inte bara läser dem. Under ett besök i Los Angeles använde jag en scen från en av hennes romaner (Lagt kort) som körjournal på stadens motorvägar.
Mitt i en tid Didion felaktigt uppfattade som fylld av hälsa kommer sjukdomarna. Sjukhusbesöken blir besvärliga, men f
