”Men älskling, jag måste ju få berätta min historia. Detta är mina upplevelser.” Så försvarade sig niobarnsmamman och författaren till uppfostringsbibeln Barnaboken Anna Wahlgren när Felicia Feldts pappa hängts ut. Nu är det dottern som skriver sin historia. Är det fiktion eller verklighet – en självbiografisk dokuroman? Det enda uppenbart fiktiva är att mamman dör till slut – Anna Wahlgren lever. Boken har redan diskuterats i samtliga medier. Hade ett barn till en okänd mamma fått uppmärksamhet? Feldt kritiseras för att hänga ut – men hade vi läst det annars? Medielogiken fungerar och vi spelar med.
I korta stycken, utan kronologi från sextiotal till nu, radar Felicia Feldt upp minnesskärvor från en trasig uppväxt: Det är övergrepp, rituella mobbingdagar, bisarra bestraffningar, män som smeker och runkar, utfrysningar och ständigt denna rädsla.
Den Wahlgrenska familjen är långt ifrån det ideal vi kunnat se i familjereportage om den framgångsrika, ensamstående mamman. Det är brist på mat, men aldrig män – älskare och fäder som missbrukar både barn och sprit avlöser varandra. Konstanterna är svek, alkoholism, sjuka bestraffningsmetoder och ständiga flyttlass. Idealmamman hackas sönder stycke för stycke och fram träder en nutida häxa.
Det tar aldrig slut, utan allt fortsätter in i vuxenåldern. Barn till alkoholister tillåts aldrig bli riktigt vuxna.
Hur bedömer man texter som berättar om ett barns trauman? Felicia Feldt når fram – även om vissa pusselbitar saknas. Hon skriver ut sitt modershat, men vad hände med henne sj&aum
