När hennes Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva släpptes försvann Ann Heberlein i ett dygn. I Ett gott liv får vi veta var hon tog vägen: till ett hotell i Köpenhamn, där hennes make och hennes förläggare till slut hittade henne. Hon beskriver att det var Aftonbladets recension av boken som blev droppen, som fick henne att dra från hem och familj i kallsinnig panik.
Det gör det ganska komplicerat att skriva den här recensionen. Det vet Ann Heberlein, hon skriver: ”Det är naturligtvis hopplöst att recensera självbiografiska texter. Vad man än skriver eller tycker så blir det fel. Man kan inte recensera någons liv. Det ska man naturligtvis inte heller. Det är texten, oavsett om den är autentisk eller fiktiv, som ska recenseras…” Att hon är medveten om problemet gör inte att det försvinner.
Ett gott liv utgår från hennes privata liv, kapitelord som till exempel ”Manipulation”, ”Identitet” och ”Helvete” åtföljt av ordets definition enligt Nationalencyklopedin och spretande, associativa textflöden där privatliv, tankar och andras tankar och filosofier blandas. Den korthuggna meningsbyggnaden är uppfodrande och pådrivande, men saknar flyt, för den villar bort mig snarare än drar in mig i texten. Som en tänkt men inte genomtänkt eller ordentligt genomförd stilistik – som att uttala varje ord med samma EMFAS.
Ämnena är de stora, svåra som vi brottas med här i vår del av världen. Dödsångest, livets mening, skräcken att något ska hända ens barn, konsumtionssamhället, den ekonomiska krisen, klass, status, kärlek. Och visst finns det tankar och idéer
