Oliver Lindman som driver sajten Filmscore.se skriver i en debattartikel på Voodoo Film om musikens roll i filmen.Det är en sanning att arbetet som filmkompositör är mycket attraktivt för unga musiker. Att få arbeta med att skapa den där sista, tredje dimensionen (fjärde om man skriver för en 3D-film) kan väl inte vara något annat än ett drömjobb? En framtidens John Williams. Det vore något! Likväl är det svårare än någonsin att lyssna på filmmusik.
Jag minns så väl när jag precis sett Inception på bio för ett drygt år sedan, då en kompis, medveten om mitt stora filmmusikintresse, entusiatiskt påpekade att han "hörde att musiken var riktigt bra". Lite på skoj bad jag honom att nynna det i musiken han hade fastnat för, varpå han förstås blev lite ställd. För visst är det så, att filmmusik idag handlar mycket mindre om storslagna teman och långa, smäktande melodier, än för ett antal decennier sedan.
Elmer Bernstein var en oerhört framgångsrik och hyllad filmkompositör som i en intervju med Michael Schelle (1999) beklagade sig över att ingen längre får chansen att skriva "riktig filmmusik, bra filmmusik". Bernstein själv stoltserar med några av de mest melodiska och trallvänliga filmmusikarbeten som någonsin genomförts, såsom 7 vågade livet (The Magnificent Seven, 1960, se klippet), och Skuggor över södern (To Kill a Mockingbird, 1962).
Idag handlar filmmusik mer om diskreta ljudlager som växer och smalnar av i vågor allteftersom det visuella fortlöper. Man märker till och med dessa tendenser hos mästaren av filmmusiktem
